...Arg som ett bi...

Om man har delad vårdnad om barnen betyder det väl att man ska dela det på två? Det trodde jag i alla fall...Inte för att jag är lat eller inte älskar mina barn...men som människa vill jag ha "egen" tid och bara "vara" Sen undrar jag varför all umgänge ska ske här hemma i min lägenhet? Ingår det också alla dessa frågor då vederbörande är här? Står det i umgängesrätten att man ska fråga ut den andre partnern om hela hennes liv....Under dessa 6 år vi har varit separerade har jag haft 4 nätter ifrån barnen...han har haft 2186....

Hur många tårar har jag inte torkat,tröstat,lyssnat..
Hur många läxor har jag hjälp barnen med?
Hur många gånger har jag tjatat om att
de måste vakna och gå upp till skolan..
Alla föräldrarmöten,där ,ensamen alla samtal med Bup
(min son har Asbergers syndrom)
Och under hela tiden är det Han som haft det jobbigt.....
Han orkar inte med det ena eller andra!
Han orkar inte lyssna på hur "bra" alla de andra har
hans släktingar,hans bekanta då han själv har det så dåligt....
Vad tro hans släkt och vänner om mig om mig?
Ja inga fina ord i alla fall....
Jag var inte vatten värd då jag lämnade honom..
Jag skulle i stort sett brännas på bål..
eller rättare sagt slängas ut från en balkong.
som en släkting uttryckte sig......

Fel beslut togs,av all stress..
jag förstod redan tidigt att min son inte var som
de "andra" barnen....

Det var många besök hos doktorer,bup och utredningar....
Det var tunga år,ekonomiskt,känslomässigt....
vårt förhållande klarade inte av all stress...
Vi har heller aldrig haft någon som helst hjälp av släktingar i form av stöd eller barnpassning..
Vi fick ingen egen tid och kunde bygga på vårt förhållande....
vi fick aldrig chans att
andas in...andas ut...det gick i ett......

En gång älskade vi varandra...men efter ett tag utan uppskattning eller några fina ord....
ja då..dör kärleken...man vill bli sedd...få höra att man duger till...att man gör ett bra jobb..
Jag undrar hur länge man orkar utan att stupa....finns det något slut? Barnen är halvstora nu
12 och 15 men de behöver stöd och vägledning genom livet....Då jag ber fadern om att de

kanske vill göra någonting med honom...då svarar han
-"de är stora nu,jag kan inte leka med dom"

Jag bara undrar har man inte skyldigheter som förälder gentemot sina barn? Jag känner att jag skulle vilja åka långt,långt härifrån....men vågar inte...vem ska ta hand om barnen då? Vem ska se till att de kommer till skolan,att de får mat,rena kläder......Jag får nog försöka ett tag till............